På torsdag spelar vi i Växjö i nåt som kallas Stenladan. Den Svenska Björnstammen är huvudakt men vi kommer spela 5 låtar från vår nya skiva.

En skiva som förövrigt håller på att bli 100% klar och 100% bra.

- Niels

Minns ni när Refused spelade i Åtvidaberg?

Det gör självklart jag. Då den här sagan utspelade sig spelade jag i ÅFFs pojklag som medioker mittfältare. Jag gjorde endast ett mål i min karriär, mot Rimforsa, borta (assist Per Kolsgård). Jag grät nästan av lycka, ty jag gjorde ju aldrig mål och jag var helt enkelt inte speciellt bra i det där laget. Men en dag gick ryktet som en löpeld att Refused skulle komma till bygden. Det var stort. Kompisars storebrorsor hade på nåt sätt fått dit dem. Pojklaget tränade som vanligt på kanonvallens grusplan (numera gräs) och Micke Kempe hade en biljett över som jag köpte för 100:- har jag för mig. Mycket pengar för att gå på konsert men jag kände på mig att det skulle kunna vara värt det. Jag vägde pengarna tungt men jag tyckte ändå att det kunde vara kul att prova något nytt. Som att gå på rockkonsert. Det hade jag ju aldrig gjort. Jag hade hört deras skiva(or) men jag ägde ingen. Skrapat på ytan.

Första konserten om man räknar bort Mora Träsk och tidiga grejer som man liksom inte minns. Första konserten, Refused, live i Åtvidaberg på Folkets Hus i en tid när man fortfarande fick göra en stage dive utan att få en parkeringsbot nedkörd i halsen. Jag vågade inte göra någon stage dive men jag var jävligt imponerad av alla som kastade sig handlöst ut och kallt räknade med att folk skulle fånga dem. Det gjorde folk. Så är det fortfarande. Självklart är det en och annan idiot som hamnar med ansiktet före i leran eller på betonggolvet, men det är ju så här i livet. Man har inte så jävla roligt om man inte kastar sig ut, och det blir liksom inte på riktigt om du vet att det inte finns någon chans att du slår ut framtänderna. Men allt som oftast går det ju faktiskt vägen. Någon fångar upp dig, om inte annat en vakt som leder dig ut mot sidan, och kanske tillochmed ger dig ett glas vatten. “Ja tack” och på´t igen.

Om jag inte gått på den där konserten hade vi nog aldrig harvat “Rather Be Dead” i Alléskolans grupprum efter stängning i 3 år. Utan den där konserten hade vi inte ställt upp i skolans musiktävling och fått för oss att vi skulle ta över världen med musik som var lika intensiv och fet som det som Refused levererade. Nu slutar inte sagan med att jag blev en hardcoresnubbe (har faktiskt inte ens spelade i ett hardcoreband om man räknar bort just de där tre åren då vi enbart körde “Rather Be Dead”) men min poäng är att det kan svänga till rejält om man kastar sig ut och testar nåt nytt. Och har man bara lite förebilder och ett jävla tålamod kan man åtminstone ha jävligt roligt även om man kanske aldrig blir rik på kuppen.

Så tack Refused för att ni kom till Åtvidaberg och visade vart skåpet skulle stå. Jag ska försöka se er i sommar så man kanske får tillbaka lite livsglöd såhär runt 30 när saker börjar kännas hopplösa mest för att man är lite för smart för att fatta att allt blir vad man gör det till, och att man samtidigt börjar bli lite för trött och slö för att ändra på sig.

Och fy fan vad bra det här liveklippet är från deras hemliga första reuniongig i Umeå igår.

Herrejävlar.

- Niels

Jag har flyttat till Norrköping förstår ni. Så idag vaknade jag i Ljura där jag numera huserar. Jag var i USA för några veckor sedan och kom in i en väldigt bra rytm när jag kom hem gällande mat- och sovklockan. Jetlag och fetma är en bra kombo om du vanligtvis är på gräns till anorektisk vampyr som är vaken för sent och tydligen “äter för lite”. Det är visserligen inte sant, jag har bara väldigt bra ämnesomsättning. Hursomhelst, min poäng var att när man är i USA drabbas man av temporär fetma eftersom de har så extremt mycket mat överallt. Man äter och jäser som en julgris och det här med jetlag förstår jag mig egentligen inte på. Man får paniktröttma hit och dit och vaknar i tid och otid. HURSOMHELST, när jag kom hem stämde klockan bra, jag gick upp vid 6-7 och började jobba, åt regelbundet i nåt slags försök att hålla uppe amerikanarnas värdelösa kosthållning och sen somnade jag som ett barn innan 22.00. Nu har jag börjat glida tillbaka mot de här ovanorna med att sitta uppe längre och längre, men jag har fortfarande en bra anledning att gå upp om morgnarna.

Boendeparkeringssituationen i Norrköping. Vilket skämt. Jag äger inte min bil. Ägde inte min bil. När jag flyttade hit för två veckor sen alltså. Min pappa köpte bilen för en tid sedan och jag brukade den endast. Men se det gick inte att få en parkeringslapp att sätta i rutan om man inte ägde bilen här i Norrköping. “Billig parkering eller billig försäkring” som karln uttryckte sig så vänligt och hånfullt i telefon när jag försökte hävda att det minsann var en tjänstebil mer eller mindre. Ja, hursomhelst fattar jag inte varför jag inte ska kunna få köpa boendeparking till vilken biljävel jag vill vare sig jag äger den eller har stulit den. Om jag vill parkera lagligt vore det väl lämpligt att vara lite behjälplig.

Men för att komma till poängen på den här meningslösa historien så har jag i alla fall en ursäkt att gå upp om morgnarna. Jag bor ju Ljura. Nära fältrittklubben. Ja, en ridklubb, fältritt närmare bestämt. De har sitt stall 200 meter från mig och där är det gratis parkering mellan 06.00-24.00 medan det då kostar från 08.00-20.00 utanför min lägenhet. SÅ FUCK YOU byråkratin, jag hittade luckan i systemet nu innan ägarbytet har gått igenom och jag lagligt kan få parkera min bil utan att betala en spänn. Jag går upp skapligt, flyttar min bil från min lägenhet, till stallet, och när skymningen faller över industrilandskapet knatar jag snällt bort och hämtar min bil och ställer den i parkeringsfickan vid det då nedsläckta Pressbyrån.

Så man kan väl summera det hela med att det finns alltid någon som är smartast och i det här fallet var det jag.

- Niels

Man skulle kunna tro att det är enkelt att spela in ett album, men det är det visst inte. Jag brukar komma på tanken att göra det ibland, och i början kittlar det till. Man blir lite exalterad och tänker att det ska bli så bra så bra. Så börjar man skriva och sakta men säkert växer det fram något helt annat än man från början hade tänkt sig. Sen börjar man ändra och styra och ställa som om man hade någon aning om vad man håller på med. Sen går det rätt ofta åt helvete. Man börjar om och man slänger, tvekar och svär. Det är bra. Då blir det oftast bättre. Men man vill ju inte fastna. Jag gjorde en skiva som jag släppte själv 2009. Ingen kommersiell framgång där inte. Men den var ett steg på vägen framåt och jag hade aldrig egentligen tänkt igenom vad jag skulle göra med det där. Jag visste inte ens vad jag ville göra. Men det var ett knippe hjärtepop på amerikanska och ett naturligt steg från att spela i ett band till att sitta i ensamhet och brottas med hybris och sammanbrott till kaffet.

Ganska snart efter att skivan var klar började jag göra en uppföljare och ville spela live. Något som började fantastiskt bra. Låtarna skrevs och man hade kunnat tro att det skulle bli en enkel match det där. Men nej, det tog stopp, jag gav upp, började om, tvekade, slängde, gjorde nytt, fick hybris och sen ett sammanbrott. Det är inte så enkelt att göra en skiva nej det är visst inte det.

Men en sömnig lördag i februari 2012 insåg jag att det var dags att släppa allt och bara bli klar.

Ibland måste man ju blicka bakåt för att ta sig framåt. Vilken klyscha va. Men det är ju så att klyschor är just klyschor för att de ofta stämmer.

Följande låt är skriven av mig med assistans av Henric Bellinger (som även spelar gitarren, denna ljuva gitarr). Det är nog den enklaste låten jag spelat in. Den fick mig att inse att det inte behöver vara så svårt.

Så därför blir det här en videopremiär för den nya skivan som kommer släppas under 2012 trots att låten är från min förra skiva.

Vi kryddar även detta med att stolt få meddela att vi spelar två små konserter med enkom nya låtar i mars månad tillsammans med Den Svenska Björnstammen.

08 Mars // Växjö // Stenladan

17 Mars // Stockholm // Berns Salonger

Välkomna.

- Niels